Blog Image

nashira.se

Nashiras skador

Hundar Posted on Wed, January 01, 2014 15:55:24

Den senaste tiden har jag fått en hel del frågor om min
lilla Vessla och hennes skador och framför allt vad de beror på. För visst
måste de bero på något i hennes konstruktion eller fysik och om inte så är
fallet så måste det bero på något jag har gjort med henne?
Nashira är en hund som är explosiv och alltid ger allt, hon har ingen en aning
om sina egna begränsningar och inte minst har hon haft en väldigt stor otur.
Så tråkigt nog beror hennes skador bara på ren och skär otur, tänk som mycket lättare det hade varit om orsaken varit något man kunde styra över. Här kommer den långa berättelsen om Nashiras skador.

Hösten 2010 skadar Nashira sin vänstra triceps, vad som
orsakade skadan vet varken jag eller hennes team av veterinärer, sjukgymnaster
och fysioterapeuter, det kan ha varit det enorma hoppet rakt upp i luften efter
en sädesärla eller det kan har varit LC-provet strax därefter, det kan också ha
varit en kombination. Det spelar egentligen ingen roll, hon kollades så klart
efter sitt kamakaziehopp innan hon fick starta på LC-provet och då hittades
ingenting därav starten. Hon sprang ett lopp men kruvtagningen till vänster var
inte fullt så vass som jag var van att se den hos henne, en kurvtagning som även
påpekades av en av domarna. Efter loppet blev hon stel och jag valde att dra
henne inför den andra omgången.

Nu blev det en tur till veterinären som konstaterade
muskelskada i vänster triceps samt att hon var stel i hela fronten och vi blev
remitterade till en sjukgymnast. Hon valde att lägga fokus på akupunktur för
att hjälpa läkningen och lindra smärtan, vid sidan av detta fick jag ett
novafon- och strechningsprogram som jag skulle arbeta med hemma minst två
gånger dagligen. Därtill skulle hon gå på promenader som tillräckligt långa för
att hennes muskler skulle bli varma men inte så långa att hon inte fick ont,
hur lång en sådan promenad var ökade med allt efter att musklerna bli bättre
och bättre och december bedömdes skadan som läkt och fick jag äntligen börja
sätta i gång henne.

Vilken lycka för oss båda! Försiktigt, försiktigt smög jag i
gång henne och i början kändes allt bra och hon byggde snabbt upp en jämn
muskulatur och konditionen blev bättre och bättre, men… efter ett par månader började hon visa små
diffusa symptom, hon ville inte alltid att hennes älskade bror skulle jaga
henne och ibland ville hon inte hoppa in i bilen, jag hittade inget mönster i symptomen
och det blev en tripp till veterinären.
Här undersöktes hon grundligt och man hittade smärtor i nacke och rygg
som verkade sitta i musklerna så flera blodprover togs men vi röntgade också hela
hennes ryggrad från diverse vinklar. Blodproverna var alla negativa men efter
att flera veterinärer tittat både en och två gånger på röntgenbilderna hittade
man en misstänkt prick på en av bilderna av nackkotpelaren. Vi fick en remiss
till en ortoped på Strömsholm och till en MR röntgen, det blev några nervösa
veckor medan vi väntade på att få komma till Strömsholm, under tiden påbörjade
en konservationsbehandling i fall det skulle vara så att våra värsta farhågor
infriades, det vill säga att hon skulle fått ett diskbråck i nacken. När vi ett antal veckor senare äntligen fick
en tid och fick träffa ortopeden, blev det ännu en mycket grundlig
undersökning, ingenting hittades hon hade inte ens ont troligtvis beroende på
hon haft en mycket strikt vila i några veckor. När den slutliga avläsningen av
MR-röntgen var gjord så stod det klart att hon hade en mycket fin och frisk
nackkotpelare, pricken var med all sannolikhet bara ett bruset blodkärl som nu
läkt ihop.

Ortopeden skickade oss därför vidare till en fysioterapeut,
denna gång föll valet på Stefan Rosén på Redog. Första gången vi träffade
Stefan kom jag med kopior alla Nashiras journaler och väl förberedd på att
berätta om alla turer hit och dit, det behövdes inte. Stefan tittade på henne
och sa vänster triceps. Han gick igenom hela min hund och hon stod så snällt
trots att han hittade flera triggerpunkter som gjorde att hela hon rykte till.
Allt berodde på skadan i den vänstra tricepsen, hon sned belastade hela ryggen.
Det var som om han hade boxat till mig i magen och allt kom rasande ner över
mig, den gamla skadan var den aldrig bra? Jag letade förklaringar överallt,
hur kunde skadan som vi trodde var läkt ställa till med så mycket smärta hos
mitt lilla hjärta. Jag hittade ingen förklaring och väldigt länge var jag arg,
jag var arg på mig själv för att jag missat det och satt i gång henne för
snabbt, arg på de kunniga runt omkring oss över att de missat skadan och den
enda jag inte var arg på var Nashira. I samband med att jag slutade vara arg på
mig själv så slutade jag även vara arg på alla de kunniga som engagerat sig och
delat med sig av sin kunskap för att mitt lilla hjärta skulle bli den hon var
innan. Stefan arbetade fram ett motionsprogram för Nashira där målet var att
stärka alla musklerna runt den skadade muskeln så att hon skulle slippa använda
den i onödan. Det var ett noggrant utformat motionsprogram och det innebar bland annat
att jag joggade cirka 2 km fram och tillbaka den enda lilla sträckan i
elljusspåret som inte ligger i lutning bestående av kanske 150 meter. Inte kul,
men det tillsammans med cykling, simning, novafonbehandlingar, stretchning, massage och
många återbesök för att se att vi var på rätt väg, gjorde att hon blev starkare
och starkare. Från att ha belastat sin kropp så väldigt ojämnt började hon
gradvis att belasta den jämnare och jämnare och till slut helt jämnt. Glädjen hos mig och
hos Stefan var stor när vi äntligen kommit till det stadie att vi räknade henne
som helt återställd och jag kunde anmäla henne till vårt första LC-prov på över
ett år.

Jag åkte upp till Krånge utanför Sollefteå, en mardrömsresa
i så många avseenden, utanför Iggesund gick bilen sönder och krånglade sen hela
resan och som en parantes kan jag säga att vi byte massor av delar och trots
detta tog det nästan ett år innan de olika verkstäderna hittade det riktiga
felet. Men resan var också en dröm på rosa moln. Efter första omgången låg Vega
trea (på cert plats) och Nashira fyra (precis utanför certet) och tillsammans
gjorde de ett grymt andra lopp som gjorde att de klättrade upp till en första
och andra plats. Nashira tog sitt första cert och Vega blev champion!!! Allt
slit med båda flickorna fick plötsligt utdelning, vem hade kunnat tro att Vega
sju och halvt år gamla och efter att ha varit svårt sjuk i anaplasma äntligen
skulle ta sitt sista cert och att Nashira skulle göra en sådan lysande
comeback. Känslorna svallade över och jag grät tills det att jag knappt kunde
andas. Det var nu allt skulle vända, ingen mera otur utan bara glädje.

Under året som följde gjorde vi täta återkontroller och vi
hittade ytterligare en fantastisk fysioterapeut och denna på bara 2 mils
avstånd, vår underbara Marie Möller på Selahkliniken som i Nashiras ärende
samarbetar med Stefan. Nästa års tävlingssäsong drog i gång och jag var livrädd
över att hon skulle dra upp skadan igen, under de första proven gick pulsen upp
varje gång jag släppte henne och jag tänkte måtte hon hålla. Man kan helt klart
ifrågasätta varför man utsätter sig för den tortyren, men sekunden senare när
jag såg henne jaga sin älskade trasa så visste jag att det var värt det. Mitt
lilla hjärta, hon som springer med hela sin själ och det finns nog ingen plats
som hon är så lycklig på som ute på fältet. Säsongen var minst sagt fantastisk
hon vann två gånger, hon kom in på en andra plats två gånger båda efter
särskiljning från vinnaren, hon blev trea två gånger, fyra en gång och en
åttonde placering. Hon blev svensk och norsk champion, årets lure coursing
saluki och kvalificerad till EM. Jag skulle ljuga om jag inte sa att inte
trivdes med framgångarna, men häftigast var ändå att se henne flyga fram över
fälten.

Sen började uppladdningen inför EM, hela Nashiras team nu
bestående av veterinären Morten Nielsen och fysioterapeuterna Marie Möller och
Stefan Rosén och så klart jag var involverade i uppladdningen, en uppladdning
som stördes av löp och hennes aptit för sanitetsprodukter. Strax innan avresan
blev hon noga igenom kollad, hon var i god form och det fanns inget skäl till
att inte starta henne. Martina, Katarina, Mika, Alva och jag åkte med våra
hundar ner till EM i Tyskland. Där hände det som inte fick hända, Nashira föll
i andra omgången, hon slog runt och gjorde en rejäl kullerbytta. Trots detta
sprang hon ett fantastiskt andra lopp och slutade som bästa svenska salukitik.
Efter nedvarvningen var hon stel i hela bakdelen och jag anklagade mig själv,
hon hade nämligen varit lite stel i en lårmuskel efter första omgången men i uppvärmningen
inför omgång två syndes ingenting, därför fick hon starta. Hem och vi bokade
den första tiden vi kunde få hos Morten. Muskelsträckning blev diagnosen och
hon sattes på laserbehandlingar, efter varje behandling blev hon hur fin som
helst men efter bara någon dag kom det lite kortare steget tillbaka. Nu började
Morten och jag undra om det verkligen bara var en muskelsträckning, vi röntgande
igenom hela ryggen och höftarna och det var då vi såg det. I fallet hade två
kotor (L7 och S1) flyttat på sig. Det var som om marken försvann under mina
fötter, hur skulle vi kunna laga det här? Vi fick en remiss till en
kiropraktor, Anna Olofsdotter och efter två turer till Stockholm låg nu ryggen
rätt igen. Mellan och i 10 dagar efter behandlingarna skulle hon inte
motioneras, inte gå i trappor, inte hoppa, inte, inte, inte, många inten var
det. Jag bar min lilla hund upp och ner
i trapporna tills mina armar värkte smärta, jag lyfte in henne i bilen, vi sov
alla på golvet och soffan var det koppeltvång. Jag tänkte många gånger om under
de där veckorna, tänk om hon inte blir bra. När vi sen hade återbesök hos
Morten så var det inte tårar av förtvivlan utan tårar av lycka, ryggen hade
blivit bättre, bättre än till och med Morten vågats hoppats på, alla kotorna
låg nu där de skulle.

Nu har börjat vi den långa vägen med att bygga upp henne på
ett hållbart sätt, Marie, Morten och djursjukvården Elin har varit ovärderliga.
Vägen har varit väldigt krokig och balansen mellan lagom, för lite och för
mycket har varit oerhört svår, det har varit som att balansera på en slak lina
och bitvis har vi tagit ett steg framåt bara för att konstatera att vi måste ta
två tillbaka. Jag är så tacksam över att jag själv har blivit så duktig på se
minsta lilla störning i hennes rörelsemönster, men framför allt är jag tacksam
att ha en veterinär och en fysioterapeut som också ser dem och som vet hur hon
ser ut när hon är som bäst så att vi kan ha en gemensam målbild och
utgångspunkt.

Hela den här resan har kostat på oerhört mycket inte bara
ekonomiskt utan framför allt känslomässigt och många gånger har jag frågat mig
själv om det kommer vara värt det. Och då menar jag verkligen inte ekonomiskt,
jag skulle med glädje lägga det dubbla om det krävdes och tack och lov har
aldrig mitt försäkringsbolag ifrågasatt eller krånglat med betalningarna, utan
jag menar kommer allt jag utsätter min flicka för göra att hon får springa fram
över stock och sten igen? Jag måste tro det och litar fullt och fast på de
duktiga runt omkring oss som säger att det kommer vara möjligt, för min Vessla
är värd så mycket mer än ett liv i koppel.
Att hon ska få fara fram i skogen igen är vårt mål för 2014, på fältet
kommer hon också få springa igen men då ensam som pensionär. Med viss sorg i
hjärtat har jag nämligen fattat beslutet hon kommer aldrig mer få tävla LC i
officiella sammanhang, inte för att det är farlig sport, för det tycker jag
inte utan för att jag inte vill att min flicka med två allvarliga skador bakom
sig ska pressa sig mot betydligt yngre hundar.

Slutligen vill jag säga att jag
idag ångrar inget, jag har lärt mig massor och med vad jag vet idag så hade jag
kanske fattat andra beslut men jag har alltid haft Nashira i fokus när jag
fattat mina beslut och jag har fattat mina beslut efter min bästa förmåga och
mer kan jag inte begära av mig själv. Ett stort tack till alla er som hjälp oss,
lyssnat på oss och stöttat oss, ni är så viktiga.



Grattis mitt lilla hjärta

Hundar Posted on Sun, October 20, 2013 21:29:59

Vesslan, Vesseltessel, Black beauty, Lilla hjärtat, Nashira
kärt barn har många namn sägs det. Idag fyller min lilla söta fem år. Idag är
det fem år sen mina kollegor släppte i väg mig tidigare från jobbet så att jag
kunde titta på de nyfödda valparna. Idag är det fem år sen Katarina höll upp
den lilla svarta med strumpan, pekade på svansansättningen och sa den här ska
du inte ta.

Min vän Anna skrev igår om vad man vill se tillbaka på (http://3vallare.se/?p=1169 ) när ens hund
är gammal och grå, Nashira är förvisso varken gammal eller grå men oj vilka
minnen vi har hunnit få.

Jag minns när jag såg henne den första gången, och hur söt
hon var med sin vita strumpa.

Jag minns när jag hämtade henne och kräktes på mig i bilen
samtidigt som de ringde från Strömsholm meddelade att det äntligen löst gåtan
med Vegas diffusa symptom (anaplasma). Det var då jag förstod att jag valt rätt
namn, Nashira betyder hon som kommer med goda nyheter.

Jag minns hur jag hissnade över hennes framfart i skogen som
valp och fascinerades över hennes kroppskontroll och förundrades över att hon
alltid hittade en vattenpöl att vila i.

Jag minns första gången hon såg en lure och hur hon höll
fast den med blicken trots att whippeten som jagade den sprang en helt annan
väg.

Jag minns hur hon stod så tålmodigt med alla nålarna när hon
fick akupunktur efter sin första skada.

Jag minns hur hon blev besatt av att jaga fåglar och jag
minns speciellt när hon hoppade och föll efter en sädesärla.

Jag minns hur hon på en tävling gjorde ett rejält diving
kill på luren och fick linan tre varv runt kroppen och jag minns skräcken och
hur jag och Lasse sprang för att få loss henne.

Jag minns hur det tog fyra år och till slut ett pilatesägg
för att kunna lära in ligg.

Jag minns alla extra varv vi fått springa i ringen för att
hon hellre har skuttat, hoppat, jagat och galopperat än travat, jag minns
framför allt den där gången hon fick trava fram och tillbaka fem gånger i bästa
tik innan domaren gav upp och placerade henne först i alla fall.

Jag minns hur en medtävlande kom fram efter att precis ha
missat certet till Vesslan och sa att han fick gåshud av se henne springa. Jag
kan inte annat än hålla med!

Jag minns hur hon spydde åt lillebror Iorek tills det att
han blev så stor att han började lyfta på benet.

Jag minns hur hon redan som liten hittade sin favorit
sovplats i sängen, alldeles bredvid mig och med huvudet i min svank.

Jag minns hur förtjust hon blev i min systers sambo första
gången hon såg honom och hur rädd hon blev för honom när han ställdes sig upp,
han var ju jättelång.

Jag minns hur hon som 12 veckors valp flög ut i poolen medan
Vega simmade.

Jag minns hur hon en gång hoppade upp till en främmande
bebis i sin barnvagn för att ge bebisen en puss och hur jag numera alltid
håller henne lite kort när vi går förbi en barnvagn.

Jag minns hur hon väldigt ofta tittar på mig sina mörka ögon
och undrar vad det är jag egentligen vill när vi tränar och vilken känsla jag får när jag lyckas förmedela vad det är jag vill.

Jag minns så mycket mer och jag minns framför allt hur otroligt
mycket jag älskar min lilla hund och hur mycket hon berikat mitt liv och det är
det jag vill minnas när hon är gammal och grå, allt annat spelar faktiskt ingen
roll. Nu ska vi under många år till skapa ännu fler minnen!



En sommar full av sorg

Hundar Posted on Sun, September 22, 2013 20:29:17

I går tillbringade jag dagen i Norge på ett LC-prov och det
var på många sätt balsam för min just nu ganska sargade själ. När sommaren
började var den så full av löften om att bli en av de bästa någonsin och
istället blev den full av sorg och motgångar.

I början av sommaren märkte jag att min älskade tant Warda
inte rörde sig som hon brukade och framför allt ville hon inte alltid hon
springa, och Warda har alltid velat springa. Så vi gick i väg till vår
fantastiska veterinär Morten som otroligt duktig på hundars rörelseapparat, det
visade sig att hon hade spondylos i ländryggen något som i sig inte är konstigt
med tanke på Wardas ålder och det aktiva liv som hon levt. Efter att ha
diskuterat diverse olika alternativ Morten och Katarina, bestämde vi att ställa
henne på Metacam och se vad som hände. Warda levde upp och blev en glad hund
full av spring i benen igen under några månader. Vilken lycka det var,
samtidigt visst jag att vi hade lånats oss tid och jag som älskar hösten
började fasa för dens ankomst. När vi kom in augusti så började jag ana att vår
lånade tid började ta slut och i början av september fick vår älskade tant och
drottning somna in. Saknaden efter henne hos både mig och de kvarvarande
flickorna enorm och det finns dagar då jag undrar hur jag ska kunna ta mig upp
sängen.

Min fina olycksfågel Nashira, skadade sig på LC-EM och har
varit konvalescent hela sommaren, ett EM som var otroligt roligt och helt klart
sommarens höjdpunkt. Skadan som vi till en började trodde var en ”enkel”
muskelsträckning i höger lår visade sig sen efter ett tag vara betydligt
allvarligare. När Nashira inte blev bättre med vila och laserbehandlingar
började min veterinär misstänka att muskelskadan var sekundär och att problemet
egentligen låg någonstans, efter ett par röntgenbilder visade det sig att den
sista ländkotan och den första korskotan fått sig en rejäl smäll och flyttat på
sig när hon föll i andra loppet på EM. För att få kotorna på rätt plats igen
fick vi en remiss till en kiropraktor och efter ett par besök verkar det som ta
i trä att kotorna är på rätt plats igen och vi har nu kunnat påbörja den långa
vägen tillbaka. Att se min svarta prinsessa skadad än en gång har varit svårt
och när det gick från illa till värre kändes det som om någon rykte under
marken under mina fötter. Medan jag bar henne upp och ner för alla trapporna
var det svårt att inte tänka om.., tänk om vi inte lyckas laga henne, tänk om
jag måste ta bort henne. Att behöva konfronteras med det faktum att min Vessla
kanske inte längre skulle finnas krävdes enorma mängder silvertejp för att jag
inte helt skulle tappa greppet om mig själv och verkligheten. Den lättanden jag
kände när veterinären och kiropraktorn båda var överens om att jag kunde börja
sätta igång henne föll många stenar från mitt hjärta och glädjetårarna
strömmade ner för mina kinder. För att citera veterinären: ”Vilken otrolig
skillnad, det här var mer än jag vågade hoppas på!” Jag känner än en gång enorm
tacksamhet över min flickas återhämtningsförmåga och det team duktiga
veterinärer, fysioterapeuter och kiropraktorer som finns runt omkring henne. Stort tack till Veterinärboden, Redog, Hälsohästen och Selahklinken! Idag
när jag såg henne springa i skogen kände jag hur hela jag log.

Småsaker som att bilen gick sönder och sönder och sönder har
därmed känts osedvanligt tuffa denna sommar, men jag har också fått erfara
vilka fantastiska vänner jag har som ställt upp med alltifrån lån av bil,
rallyläger, fixa en medryttarhäst till att lyssna på mitt gnäll och ältande,
jag är så oerhört tacksam. Och igår som sagt var jag i Norge på LC och hejade
på Lazze och nästa helg får jag låna honom och åka till Mariestad och tävla
honom, tack Martina. Att få vara på ett härligt och välorganiserat prov omgiven
av vänner som man träffar alldeles för sällan är verkligen balsam för själen
och att Nashira och jag hade flera lyckade träningspass i rallydnadens grundfärdigheter
bland all störning gjorde det hela ännu lite bättre. Nu laddar vi om för en lugn,
läkande och rogivande höst.



Smultronställen

Hundar Posted on Sun, February 17, 2013 21:28:14

När man behöver balsam för själen, så föredrar jag att åka
till något av mina smultronställen. Jag har flera sådana, små skatter där
världen inte kommer in och där det bara finns ro. Flera av mina skatter delas
av en eller samtliga av mina hundar. Ett sådant smultronställe är Hökärr och
kennel Yxtanejden, man kan bara inte tänka på negativa tankar när en
hela hög taxar myllrar runt ens fötter. Flickorna trivs lika bra ute på Hökärr
som jag, speciellt Vega som så fort hon vet vart vi ska börjar pipa och så
småningom skrika i bilen. Kanske inte är det så konstigt att Vega vill dit, där
finns både snälla Siw, som varit hundvakt ett par gånger och Ola, som har klövar
och blod. Där finns också salukikompisarna Lazze och Iorek och framför allt
finns idolen, den åtta åriga taxen Guiness. Just nu finns också sju helt
underbart söta taxarvalpar att lukta och pussa på, så kan det bli bättre?

Vi pussade inte bara på valpar, utan det blev även en
promenad i skogen. Fyra av fem salukis for fram genom den tunga blöt snön och det
sög rejält så det var väldigt trötta hundar som låg och sov i köket medan vi
fikade. Det är rätt otroligt hur lugnt kan vara när det ligger över tio
hundar och sover i ett normalt stort kök, framför allt med tanke på att tre av dem kommer
från en flock, men mina flickor bara glider in på varsin plats i flocken och
rangordningen utan det någonsin har varit några diskussioner. Första gången vi
var på besök på Hökärr och jag plockade in Vega och Nashira, kom hela högen taxar
emot dem med två tanter i spetsen och mina flickor kämpade hårt med att visa
sig mindre och underlägsna bara efter en blick av de två tanterna. Jag kan tala
om att det inte är helt lätt för två högbenta salukis att bli mindre än gäng
kortbenta taxar.