Blog Image

nashira.se

Nashiras skador

Hundar Posted on Wed, January 01, 2014 15:55:24

Den senaste tiden har jag fått en hel del frågor om min
lilla Vessla och hennes skador och framför allt vad de beror på. För visst
måste de bero på något i hennes konstruktion eller fysik och om inte så är
fallet så måste det bero på något jag har gjort med henne?
Nashira är en hund som är explosiv och alltid ger allt, hon har ingen en aning
om sina egna begränsningar och inte minst har hon haft en väldigt stor otur.
Så tråkigt nog beror hennes skador bara på ren och skär otur, tänk som mycket lättare det hade varit om orsaken varit något man kunde styra över. Här kommer den långa berättelsen om Nashiras skador.

Hösten 2010 skadar Nashira sin vänstra triceps, vad som
orsakade skadan vet varken jag eller hennes team av veterinärer, sjukgymnaster
och fysioterapeuter, det kan ha varit det enorma hoppet rakt upp i luften efter
en sädesärla eller det kan har varit LC-provet strax därefter, det kan också ha
varit en kombination. Det spelar egentligen ingen roll, hon kollades så klart
efter sitt kamakaziehopp innan hon fick starta på LC-provet och då hittades
ingenting därav starten. Hon sprang ett lopp men kruvtagningen till vänster var
inte fullt så vass som jag var van att se den hos henne, en kurvtagning som även
påpekades av en av domarna. Efter loppet blev hon stel och jag valde att dra
henne inför den andra omgången.

Nu blev det en tur till veterinären som konstaterade
muskelskada i vänster triceps samt att hon var stel i hela fronten och vi blev
remitterade till en sjukgymnast. Hon valde att lägga fokus på akupunktur för
att hjälpa läkningen och lindra smärtan, vid sidan av detta fick jag ett
novafon- och strechningsprogram som jag skulle arbeta med hemma minst två
gånger dagligen. Därtill skulle hon gå på promenader som tillräckligt långa för
att hennes muskler skulle bli varma men inte så långa att hon inte fick ont,
hur lång en sådan promenad var ökade med allt efter att musklerna bli bättre
och bättre och december bedömdes skadan som läkt och fick jag äntligen börja
sätta i gång henne.

Vilken lycka för oss båda! Försiktigt, försiktigt smög jag i
gång henne och i början kändes allt bra och hon byggde snabbt upp en jämn
muskulatur och konditionen blev bättre och bättre, men… efter ett par månader började hon visa små
diffusa symptom, hon ville inte alltid att hennes älskade bror skulle jaga
henne och ibland ville hon inte hoppa in i bilen, jag hittade inget mönster i symptomen
och det blev en tripp till veterinären.
Här undersöktes hon grundligt och man hittade smärtor i nacke och rygg
som verkade sitta i musklerna så flera blodprover togs men vi röntgade också hela
hennes ryggrad från diverse vinklar. Blodproverna var alla negativa men efter
att flera veterinärer tittat både en och två gånger på röntgenbilderna hittade
man en misstänkt prick på en av bilderna av nackkotpelaren. Vi fick en remiss
till en ortoped på Strömsholm och till en MR röntgen, det blev några nervösa
veckor medan vi väntade på att få komma till Strömsholm, under tiden påbörjade
en konservationsbehandling i fall det skulle vara så att våra värsta farhågor
infriades, det vill säga att hon skulle fått ett diskbråck i nacken. När vi ett antal veckor senare äntligen fick
en tid och fick träffa ortopeden, blev det ännu en mycket grundlig
undersökning, ingenting hittades hon hade inte ens ont troligtvis beroende på
hon haft en mycket strikt vila i några veckor. När den slutliga avläsningen av
MR-röntgen var gjord så stod det klart att hon hade en mycket fin och frisk
nackkotpelare, pricken var med all sannolikhet bara ett bruset blodkärl som nu
läkt ihop.

Ortopeden skickade oss därför vidare till en fysioterapeut,
denna gång föll valet på Stefan Rosén på Redog. Första gången vi träffade
Stefan kom jag med kopior alla Nashiras journaler och väl förberedd på att
berätta om alla turer hit och dit, det behövdes inte. Stefan tittade på henne
och sa vänster triceps. Han gick igenom hela min hund och hon stod så snällt
trots att han hittade flera triggerpunkter som gjorde att hela hon rykte till.
Allt berodde på skadan i den vänstra tricepsen, hon sned belastade hela ryggen.
Det var som om han hade boxat till mig i magen och allt kom rasande ner över
mig, den gamla skadan var den aldrig bra? Jag letade förklaringar överallt,
hur kunde skadan som vi trodde var läkt ställa till med så mycket smärta hos
mitt lilla hjärta. Jag hittade ingen förklaring och väldigt länge var jag arg,
jag var arg på mig själv för att jag missat det och satt i gång henne för
snabbt, arg på de kunniga runt omkring oss över att de missat skadan och den
enda jag inte var arg på var Nashira. I samband med att jag slutade vara arg på
mig själv så slutade jag även vara arg på alla de kunniga som engagerat sig och
delat med sig av sin kunskap för att mitt lilla hjärta skulle bli den hon var
innan. Stefan arbetade fram ett motionsprogram för Nashira där målet var att
stärka alla musklerna runt den skadade muskeln så att hon skulle slippa använda
den i onödan. Det var ett noggrant utformat motionsprogram och det innebar bland annat
att jag joggade cirka 2 km fram och tillbaka den enda lilla sträckan i
elljusspåret som inte ligger i lutning bestående av kanske 150 meter. Inte kul,
men det tillsammans med cykling, simning, novafonbehandlingar, stretchning, massage och
många återbesök för att se att vi var på rätt väg, gjorde att hon blev starkare
och starkare. Från att ha belastat sin kropp så väldigt ojämnt började hon
gradvis att belasta den jämnare och jämnare och till slut helt jämnt. Glädjen hos mig och
hos Stefan var stor när vi äntligen kommit till det stadie att vi räknade henne
som helt återställd och jag kunde anmäla henne till vårt första LC-prov på över
ett år.

Jag åkte upp till Krånge utanför Sollefteå, en mardrömsresa
i så många avseenden, utanför Iggesund gick bilen sönder och krånglade sen hela
resan och som en parantes kan jag säga att vi byte massor av delar och trots
detta tog det nästan ett år innan de olika verkstäderna hittade det riktiga
felet. Men resan var också en dröm på rosa moln. Efter första omgången låg Vega
trea (på cert plats) och Nashira fyra (precis utanför certet) och tillsammans
gjorde de ett grymt andra lopp som gjorde att de klättrade upp till en första
och andra plats. Nashira tog sitt första cert och Vega blev champion!!! Allt
slit med båda flickorna fick plötsligt utdelning, vem hade kunnat tro att Vega
sju och halvt år gamla och efter att ha varit svårt sjuk i anaplasma äntligen
skulle ta sitt sista cert och att Nashira skulle göra en sådan lysande
comeback. Känslorna svallade över och jag grät tills det att jag knappt kunde
andas. Det var nu allt skulle vända, ingen mera otur utan bara glädje.

Under året som följde gjorde vi täta återkontroller och vi
hittade ytterligare en fantastisk fysioterapeut och denna på bara 2 mils
avstånd, vår underbara Marie Möller på Selahkliniken som i Nashiras ärende
samarbetar med Stefan. Nästa års tävlingssäsong drog i gång och jag var livrädd
över att hon skulle dra upp skadan igen, under de första proven gick pulsen upp
varje gång jag släppte henne och jag tänkte måtte hon hålla. Man kan helt klart
ifrågasätta varför man utsätter sig för den tortyren, men sekunden senare när
jag såg henne jaga sin älskade trasa så visste jag att det var värt det. Mitt
lilla hjärta, hon som springer med hela sin själ och det finns nog ingen plats
som hon är så lycklig på som ute på fältet. Säsongen var minst sagt fantastisk
hon vann två gånger, hon kom in på en andra plats två gånger båda efter
särskiljning från vinnaren, hon blev trea två gånger, fyra en gång och en
åttonde placering. Hon blev svensk och norsk champion, årets lure coursing
saluki och kvalificerad till EM. Jag skulle ljuga om jag inte sa att inte
trivdes med framgångarna, men häftigast var ändå att se henne flyga fram över
fälten.

Sen började uppladdningen inför EM, hela Nashiras team nu
bestående av veterinären Morten Nielsen och fysioterapeuterna Marie Möller och
Stefan Rosén och så klart jag var involverade i uppladdningen, en uppladdning
som stördes av löp och hennes aptit för sanitetsprodukter. Strax innan avresan
blev hon noga igenom kollad, hon var i god form och det fanns inget skäl till
att inte starta henne. Martina, Katarina, Mika, Alva och jag åkte med våra
hundar ner till EM i Tyskland. Där hände det som inte fick hända, Nashira föll
i andra omgången, hon slog runt och gjorde en rejäl kullerbytta. Trots detta
sprang hon ett fantastiskt andra lopp och slutade som bästa svenska salukitik.
Efter nedvarvningen var hon stel i hela bakdelen och jag anklagade mig själv,
hon hade nämligen varit lite stel i en lårmuskel efter första omgången men i uppvärmningen
inför omgång två syndes ingenting, därför fick hon starta. Hem och vi bokade
den första tiden vi kunde få hos Morten. Muskelsträckning blev diagnosen och
hon sattes på laserbehandlingar, efter varje behandling blev hon hur fin som
helst men efter bara någon dag kom det lite kortare steget tillbaka. Nu började
Morten och jag undra om det verkligen bara var en muskelsträckning, vi röntgande
igenom hela ryggen och höftarna och det var då vi såg det. I fallet hade två
kotor (L7 och S1) flyttat på sig. Det var som om marken försvann under mina
fötter, hur skulle vi kunna laga det här? Vi fick en remiss till en
kiropraktor, Anna Olofsdotter och efter två turer till Stockholm låg nu ryggen
rätt igen. Mellan och i 10 dagar efter behandlingarna skulle hon inte
motioneras, inte gå i trappor, inte hoppa, inte, inte, inte, många inten var
det. Jag bar min lilla hund upp och ner
i trapporna tills mina armar värkte smärta, jag lyfte in henne i bilen, vi sov
alla på golvet och soffan var det koppeltvång. Jag tänkte många gånger om under
de där veckorna, tänk om hon inte blir bra. När vi sen hade återbesök hos
Morten så var det inte tårar av förtvivlan utan tårar av lycka, ryggen hade
blivit bättre, bättre än till och med Morten vågats hoppats på, alla kotorna
låg nu där de skulle.

Nu har börjat vi den långa vägen med att bygga upp henne på
ett hållbart sätt, Marie, Morten och djursjukvården Elin har varit ovärderliga.
Vägen har varit väldigt krokig och balansen mellan lagom, för lite och för
mycket har varit oerhört svår, det har varit som att balansera på en slak lina
och bitvis har vi tagit ett steg framåt bara för att konstatera att vi måste ta
två tillbaka. Jag är så tacksam över att jag själv har blivit så duktig på se
minsta lilla störning i hennes rörelsemönster, men framför allt är jag tacksam
att ha en veterinär och en fysioterapeut som också ser dem och som vet hur hon
ser ut när hon är som bäst så att vi kan ha en gemensam målbild och
utgångspunkt.

Hela den här resan har kostat på oerhört mycket inte bara
ekonomiskt utan framför allt känslomässigt och många gånger har jag frågat mig
själv om det kommer vara värt det. Och då menar jag verkligen inte ekonomiskt,
jag skulle med glädje lägga det dubbla om det krävdes och tack och lov har
aldrig mitt försäkringsbolag ifrågasatt eller krånglat med betalningarna, utan
jag menar kommer allt jag utsätter min flicka för göra att hon får springa fram
över stock och sten igen? Jag måste tro det och litar fullt och fast på de
duktiga runt omkring oss som säger att det kommer vara möjligt, för min Vessla
är värd så mycket mer än ett liv i koppel.
Att hon ska få fara fram i skogen igen är vårt mål för 2014, på fältet
kommer hon också få springa igen men då ensam som pensionär. Med viss sorg i
hjärtat har jag nämligen fattat beslutet hon kommer aldrig mer få tävla LC i
officiella sammanhang, inte för att det är farlig sport, för det tycker jag
inte utan för att jag inte vill att min flicka med två allvarliga skador bakom
sig ska pressa sig mot betydligt yngre hundar.

Slutligen vill jag säga att jag
idag ångrar inget, jag har lärt mig massor och med vad jag vet idag så hade jag
kanske fattat andra beslut men jag har alltid haft Nashira i fokus när jag
fattat mina beslut och jag har fattat mina beslut efter min bästa förmåga och
mer kan jag inte begära av mig själv. Ett stort tack till alla er som hjälp oss,
lyssnat på oss och stöttat oss, ni är så viktiga.



Grattis mitt lilla hjärta

Hundar Posted on Sun, October 20, 2013 21:29:59

Vesslan, Vesseltessel, Black beauty, Lilla hjärtat, Nashira
kärt barn har många namn sägs det. Idag fyller min lilla söta fem år. Idag är
det fem år sen mina kollegor släppte i väg mig tidigare från jobbet så att jag
kunde titta på de nyfödda valparna. Idag är det fem år sen Katarina höll upp
den lilla svarta med strumpan, pekade på svansansättningen och sa den här ska
du inte ta.

Min vän Anna skrev igår om vad man vill se tillbaka på (http://3vallare.se/?p=1169 ) när ens hund
är gammal och grå, Nashira är förvisso varken gammal eller grå men oj vilka
minnen vi har hunnit få.

Jag minns när jag såg henne den första gången, och hur söt
hon var med sin vita strumpa.

Jag minns när jag hämtade henne och kräktes på mig i bilen
samtidigt som de ringde från Strömsholm meddelade att det äntligen löst gåtan
med Vegas diffusa symptom (anaplasma). Det var då jag förstod att jag valt rätt
namn, Nashira betyder hon som kommer med goda nyheter.

Jag minns hur jag hissnade över hennes framfart i skogen som
valp och fascinerades över hennes kroppskontroll och förundrades över att hon
alltid hittade en vattenpöl att vila i.

Jag minns första gången hon såg en lure och hur hon höll
fast den med blicken trots att whippeten som jagade den sprang en helt annan
väg.

Jag minns hur hon stod så tålmodigt med alla nålarna när hon
fick akupunktur efter sin första skada.

Jag minns hur hon blev besatt av att jaga fåglar och jag
minns speciellt när hon hoppade och föll efter en sädesärla.

Jag minns hur hon på en tävling gjorde ett rejält diving
kill på luren och fick linan tre varv runt kroppen och jag minns skräcken och
hur jag och Lasse sprang för att få loss henne.

Jag minns hur det tog fyra år och till slut ett pilatesägg
för att kunna lära in ligg.

Jag minns alla extra varv vi fått springa i ringen för att
hon hellre har skuttat, hoppat, jagat och galopperat än travat, jag minns
framför allt den där gången hon fick trava fram och tillbaka fem gånger i bästa
tik innan domaren gav upp och placerade henne först i alla fall.

Jag minns hur en medtävlande kom fram efter att precis ha
missat certet till Vesslan och sa att han fick gåshud av se henne springa. Jag
kan inte annat än hålla med!

Jag minns hur hon spydde åt lillebror Iorek tills det att
han blev så stor att han började lyfta på benet.

Jag minns hur hon redan som liten hittade sin favorit
sovplats i sängen, alldeles bredvid mig och med huvudet i min svank.

Jag minns hur förtjust hon blev i min systers sambo första
gången hon såg honom och hur rädd hon blev för honom när han ställdes sig upp,
han var ju jättelång.

Jag minns hur hon som 12 veckors valp flög ut i poolen medan
Vega simmade.

Jag minns hur hon en gång hoppade upp till en främmande
bebis i sin barnvagn för att ge bebisen en puss och hur jag numera alltid
håller henne lite kort när vi går förbi en barnvagn.

Jag minns hur hon väldigt ofta tittar på mig sina mörka ögon
och undrar vad det är jag egentligen vill när vi tränar och vilken känsla jag får när jag lyckas förmedela vad det är jag vill.

Jag minns så mycket mer och jag minns framför allt hur otroligt
mycket jag älskar min lilla hund och hur mycket hon berikat mitt liv och det är
det jag vill minnas när hon är gammal och grå, allt annat spelar faktiskt ingen
roll. Nu ska vi under många år till skapa ännu fler minnen!



En sommar full av sorg

Hundar Posted on Sun, September 22, 2013 20:29:17

I går tillbringade jag dagen i Norge på ett LC-prov och det
var på många sätt balsam för min just nu ganska sargade själ. När sommaren
började var den så full av löften om att bli en av de bästa någonsin och
istället blev den full av sorg och motgångar.

I början av sommaren märkte jag att min älskade tant Warda
inte rörde sig som hon brukade och framför allt ville hon inte alltid hon
springa, och Warda har alltid velat springa. Så vi gick i väg till vår
fantastiska veterinär Morten som otroligt duktig på hundars rörelseapparat, det
visade sig att hon hade spondylos i ländryggen något som i sig inte är konstigt
med tanke på Wardas ålder och det aktiva liv som hon levt. Efter att ha
diskuterat diverse olika alternativ Morten och Katarina, bestämde vi att ställa
henne på Metacam och se vad som hände. Warda levde upp och blev en glad hund
full av spring i benen igen under några månader. Vilken lycka det var,
samtidigt visst jag att vi hade lånats oss tid och jag som älskar hösten
började fasa för dens ankomst. När vi kom in augusti så började jag ana att vår
lånade tid började ta slut och i början av september fick vår älskade tant och
drottning somna in. Saknaden efter henne hos både mig och de kvarvarande
flickorna enorm och det finns dagar då jag undrar hur jag ska kunna ta mig upp
sängen.

Min fina olycksfågel Nashira, skadade sig på LC-EM och har
varit konvalescent hela sommaren, ett EM som var otroligt roligt och helt klart
sommarens höjdpunkt. Skadan som vi till en började trodde var en ”enkel”
muskelsträckning i höger lår visade sig sen efter ett tag vara betydligt
allvarligare. När Nashira inte blev bättre med vila och laserbehandlingar
började min veterinär misstänka att muskelskadan var sekundär och att problemet
egentligen låg någonstans, efter ett par röntgenbilder visade det sig att den
sista ländkotan och den första korskotan fått sig en rejäl smäll och flyttat på
sig när hon föll i andra loppet på EM. För att få kotorna på rätt plats igen
fick vi en remiss till en kiropraktor och efter ett par besök verkar det som ta
i trä att kotorna är på rätt plats igen och vi har nu kunnat påbörja den långa
vägen tillbaka. Att se min svarta prinsessa skadad än en gång har varit svårt
och när det gick från illa till värre kändes det som om någon rykte under
marken under mina fötter. Medan jag bar henne upp och ner för alla trapporna
var det svårt att inte tänka om.., tänk om vi inte lyckas laga henne, tänk om
jag måste ta bort henne. Att behöva konfronteras med det faktum att min Vessla
kanske inte längre skulle finnas krävdes enorma mängder silvertejp för att jag
inte helt skulle tappa greppet om mig själv och verkligheten. Den lättanden jag
kände när veterinären och kiropraktorn båda var överens om att jag kunde börja
sätta igång henne föll många stenar från mitt hjärta och glädjetårarna
strömmade ner för mina kinder. För att citera veterinären: ”Vilken otrolig
skillnad, det här var mer än jag vågade hoppas på!” Jag känner än en gång enorm
tacksamhet över min flickas återhämtningsförmåga och det team duktiga
veterinärer, fysioterapeuter och kiropraktorer som finns runt omkring henne. Stort tack till Veterinärboden, Redog, Hälsohästen och Selahklinken! Idag
när jag såg henne springa i skogen kände jag hur hela jag log.

Småsaker som att bilen gick sönder och sönder och sönder har
därmed känts osedvanligt tuffa denna sommar, men jag har också fått erfara
vilka fantastiska vänner jag har som ställt upp med alltifrån lån av bil,
rallyläger, fixa en medryttarhäst till att lyssna på mitt gnäll och ältande,
jag är så oerhört tacksam. Och igår som sagt var jag i Norge på LC och hejade
på Lazze och nästa helg får jag låna honom och åka till Mariestad och tävla
honom, tack Martina. Att få vara på ett härligt och välorganiserat prov omgiven
av vänner som man träffar alldeles för sällan är verkligen balsam för själen
och att Nashira och jag hade flera lyckade träningspass i rallydnadens grundfärdigheter
bland all störning gjorde det hela ännu lite bättre. Nu laddar vi om för en lugn,
läkande och rogivande höst.



Europamästerskapen i Lure Coursing

Lure Coursing Posted on Wed, June 26, 2013 22:39:48

I torsdags startade jag och Nashira resan
ner till Tyskland och Europamästerskapen tillsammans med vännen Martina och hennes Lazze, med på resan
var även min uppfödare Katarina och deras Alvin.

Tack vare Martinas snälla mamma som lånade ut sin bil, kunde
vi ta oss lite längre än i till Norrköping och dessutom med AC, väldigt skönt.
Nashira tog färjan över med stor ro, det fanns ju både mat och säng, så varför
klaga. Väl framme i Tyskland skulle vi bara ta oss till Leipzig och till
hotellet, vilket visade sig inte vara så lätt när någon (läs jag) tryckte in
fel hotell på GPS:en, men som bonus fick vi se central Leipzig och en helt
fantastisk glaskyrka, så inget ont som inte har något gott med sig. Sen skulle
vi bara hitta till tävlingsplatsen och det var faktiskt om möjligt ännu svårare
då den senaste tidens översvämningar har gjort vissa vägar helt oframkomliga. Men fram
kom vi till slut, om än med andan i halsen.

Nashira och Lazze i hytten på båten!

På fredagen var det veterinärbesiktningen och invigning som
stod på schemat. Invigningen var en trevlig tillställning och hade jag läst
tyska istället för spanska hade den säkert varit ännu roligare, mest imponerad
var jag nog över balettflickorna som dansade på kullersten. Innan invigningen
åt vi midsommarmiddag tillsammans med goda vänner vid Lasse och Lenas husvagn,
det är onekligen väldigt trevligt att fira midsommar med härliga LC-vänner.

På lördagen var det salukinas tur att springa. Nashira blev
lottad ihop med en nederländsk hund, Crazy van de Bruinbrand, i första omgången.
På banan fanns två stora grushögar som man lagt lite knepiga slag runt, sen
fanns även en lång rak med endast något mindre slag där hundarna verkligen hade
möjlighet att sträcka ut och sen avslutades banan med att den gjorde två 90
graders kurvor så att hundarna kom tillbaka till ursprungspunkten. Nashira
visade nog inte riktigt sin fulla kapacitet på den här banan och låg efter den
första omgången delad 25:a av 54 tikar.

Nashira i uppsamlingsfållan inför det andra loppet. Foto: Mika Nittymäki.

I andra omgången fick Nashira springa med en finsk tik,
Al-Yasamin Samina, och där gjorde hon ett kanonlopp trots ett fall. Den här
banan passade henne perfekt, den hade många snabba slag och var betydligt mer
kuperad än den första, den gick genom höga gräspartier och över både en grusväg
och litet dike. Tack vare hennes fina lopp på den är banan som gav henne den
sjunde högsta poängen i andra omgången och det gjorde att hon klättrade upp
till en 17:e plats och blev bästa svenska salukitik.

Resekamraterna. Stort tack till Royal Canin som genom sponsring hjälpt med uppladdningen under resan. Foto: Mika Nittymäki

På kvällen under prisutdelningen fick hela svenska
landslaget njuta när Camillas salukihane Jibbe, Sharwassim Ajib Ibn Shaitaan,
korades till Europamästare! Han var bästa hela vägen fram till pallen!

På söndagen var det dags för fler svenska trimufer med bland
annat ytterligare två europamästare, borzoitiken Russkiy Azart Orchideya La
Divina och galgo espanol tiken Zakeya’s Wooden Heart samt flera
pallplaceringar.

Efter en fantastisk EM upplevelse styrde vi kosan upp till den
lilla staden Fürstenberg och Ravensbrücks Memorial Museum, ett på många sätt
intressant men också behagligt besök, innan vi sen styrde hem till Sverige
igen.

Resan kommer helt klart att bli ett minne för livet och jag
hoppas helt klart att jag kommer få vara med om ett EM igen.

Det svenska salukilandslaget. Foto: Mika Nittymäki



Snart åker vi!

Lure Coursing Posted on Sat, June 15, 2013 21:48:10

Nu börjar det närma sig, äntligen. Om en ynka vecka är det dags
för 56 av Europas bästa salukitikar att springa om EM-titeln nere i Tyskland. Som
jag har längtat, ända sedan förra sommaren har den här dagen funnits i mina
tankar, men vägen dit har varit lång.

Att kvala in i den
konkurrens som finns i Sverige idag är inte det lättaste för det första. Sen
ska allt stämma med formen också. Vår uppladdning (man ska börja med
undanflykterna tidigt) har inte riktigt varit så optimal som jag önskat med löp
och en liten vessla som stal högst olämpliga saker. Stölden resulterade i att
hon blev rejält dålig i magen under flera dagar och tappade hela två kilo på
några dagar, vilket helt klart är en hel del på hund som saknar fett och väger
20 kilo från börja. Men jag är ändå tacksam det hade kunnat vara så mycket
värre, dels hade vi kanske behövt göra en buköppning efter stölden och sen har
vi under uppladdningen inte märkt av hennes gamla skada alls. Hennes gamla
skada finns alltid med mig, trots att det inte spökat på snart två år nu, men
den finns där och hennes vänstra triceps kommer aldrig bli lika stark som
hennes högra. Genom våra duktiga fysioterapeuter, Stefan Rosén och Marie Möller,
har vi fått massor av hjälp när det gäller Nashiras fysträning. Våra bästa
vänner i hennes träning har blivit vårt pilatesägg från FitPAWS, som hon älskar
att jobba på, och hennes benmanschetter. Benmanchetterna hjälper henne att ta
ut steget maximalt så att hon bygger långa fina uthålliga muskler och ägget,
sträcker framför allt hennes rygg, så att hon kan utnyttja den maximal. På
sista kollen inför EM fick vi idel beröm av Stefan för hennes fina form och
kände så klart väldigt bra. Hon visade även att formen fanns när hon på årets för
hennes del hittills enda prov kom in på en tredje plats efter två mycket fina
lopp.

Men nu är det alltså snart dags, på torsdag börjar vår resa
ner till Tyskland tillsammans med vännen Martina och hennes salukihane Lazze
och vår uppfödare Katarina med sambo som åker ner för att tävla med deras galgo
espanol, Alvin. Det ska bli så spännande och roligt att se alla duktiga hundar,
ta del av stämningen och att återigen få starta en hund på ett EM. Jag ser även
lite axtraframemot att träffa Nashiras kusiner som kommer ner från Finland och
att få heja på alla duktiga svenskar som åker ner.



Rallylydnadsdiplom, nybörjare

Rallylydnad Posted on Sat, June 01, 2013 20:25:00

Igår klarade jag och Vega det sista kvalificerande
resultatet för det första rallylydnadsdiplomet, RLD N, och för uppflyttning
till fortsättningsklassen! Jag blev så glad framför allt eftersom det var lite
oväntat, svansen var med men inte min hjärna så jag var lite osäker på om vi skulle
få fel övning för att jag glömde samla fötterna och vi hade redan fått fel
övning när Vega la sig på det sista sitt i 1-2-3 fram sitt. Vårt mål har alltid
varit att vi ska roligt och Vegas fall har jag konstaterat att det är extra
viktigt, för är inte svansen med så är hjärnan inte påkopplad. Nu ska jag bara
lyckats koppla på min hjärna, för är nerverna med då är hjärnan definitivt inte
påkopplad.

Vegas och mina starter i nybörjarklassen har varit
innehållsrika, lärorika och väldigt roliga. Vi började med en dubbeltävling i
ett ridhus i Norberg förra året. Första starten gick som en dans, Vega var glad
och yster och svansen gick som en propeller, men jag hade inte läst på reglerna
ordentligt och fick massor av förarfel pågrund av att jag inte stod still med
mina fötter, så det blev 69 poäng. Nästa start som var samma dag men ny domare,
jag var vansinnigt nervös och tänkte alldeles för mycket på fötterna.
Vegastackarn, hon kämpade på men oj vad matte var konstig, sen lyckades jag
säga sitt på ett ställe där det inte skulle vara ett sitt och poängen rasade,
66 poäng.

Vi åkte hem för att träna och läsa på reglerna ordenligt.
Nästa tävling blev lite över en månad senare i Vallentuna, här visade det sig
att matte behövde hem och träna på höger och vänster, det är stor fördel om man
snurra åt rätt håll när man ska göra 360 grader runt. J Resultatet blev 67 poäng. Nu
efter tre runder där vi varit så nära de där magiska 70 poängen och ett
kvalificerande resultat, så äntligen, dagen efter hände det! 77 poäng i Uppsala
med pigg och glad löptik, detta trots att hon vägrade lägga sig. Jag var
överlycklig! Sen åkte vi till Norrtälje och fixade 71 poäng, nu kunde jag
nästan känna på titeln och uppflyttningen, men ack så fel jag hade.

På vår nästa tävling i Märsta så övade Vega på sin allra bästa
”Taxi Driver”-imitation. Varje gång jag gav henne ett kommando tittade hon på
mig frågande ögon som om hon inte alls förstod vad jag menade alternativt
tittade hon ett helt annat håll. Som tur var filmades den tävling på en kompis
telefon och oj vad vi skrattade när vi tittade på filmen, det är bland det
roligaste jag sett. Av den väldigt trevliga domaren fick vi den här underbara
kommentaren ”Bra jobbat av matte. Imponerande tålamod. Söt hund.” på vårt
protokoll. Vi slutade på hela 45 poäng, men vilket minne. Nästa tävling blev
snöpligt inställd när Vega trampade på en geting och svullnade på tassen så det
blev till att åka hem.

Här tog vi en paus för att hitta glädjen och svansen igen. I
år gav vi oss på att försöka igen och startade med en dubbeltävling där det
slutade med att jag bröt på båda tävlingarna. Läs mer om dem här: http://blogg.nashira.se/#post4 Efter ”katastrofen” i
Märsta hade jag lovat mig själv att bryta nästa gång som det blev tokigt och
tjatigt, som bästa Anna säger ”Svansen ska vara mé”. Men så igår så satt det
ÄNTLIGEN och Vega blev den första svenska salukin med en rallylydnadstitel, men
jag hoppas innerligt att det fler saluki kommer ut på rallybanorna med sina
förare, än så länge är vi bara tre som tävlat officiellt.

Nu fokuserar vi framåt och jag hoppas att vi ska vara redo
försättningsklassen när inomhus säsongen startar, känns lite tryggare så fyra
fasta väggar är bättre öppna appellplaner när kopplet ska bort. Mitt mål för
fortsättningsklassen är att vi ska fortsätta få lika fina omdömen och lika få
avdrag på helhetsintrycket som vi fått hittills.



Att lita på hunden

Viltspår Posted on Sun, May 05, 2013 14:07:16

Den här helgen har mitt fokus legat på viltspår. Vädret hade
knappt kunnat vara bättre för dessa övningar. Igår fick Nashira ett kort förarlagt
spår, cirka 150-200 meter med en återgångsvinkel, hennes första återgångsvinkel.
Hon tog spåret bra och utan ett direkt påsläpp, även om det inte var en riktig
ruta som i öppen klassen. Första benet spårade hon fint och noggrant och när
hon kom till vinkeln gick hon ut i återgången och började ringa otroligt nog
för henne så ringade hon åt ”fel” håll så det blev en stunds ringning innan hon
hittade vart spåret tog även. Jag är väldigt nöjd med hur hon hanterade
ringningsarbetet även om vi behöver på ett antal återgångsvinklar till. Sen la
vår träningskamrat Anna ett spår som vi tog idag, även det var ett kort spår,
men med två vinklar (en vanlig och en återgångsvinkel).

Idag när vi gick på det spåret låg det på en kraftig sidvind
vilket gjorde att hon på luftvittring genade rakt över ett skogsparti och på så
sätt hoppade över första vinkeln och hamnade direkt i återgångsvinkeln. Där
började hon ringa och fick ganska stora problem dels på grund av vinden men på
grund av mig! Av någon konstig anledning trodde jag att jag var bättre på att
spåra än min stackars hund. Efter en hel del tappert ringningsarbete hittade
och tilläts hitta spåret och klöven och då var det en väldigt glad tjej och
oerhört skamsen matte. Läxa till mig själv: LITA PÅ HUNDEN!

Vegastackarn hon fick bara Flynns begagnade spår, men lika
glad var hon för det, det var ju plättlätt. I ett rasande tempo tog hon sig igenom
spåret. Ett tag tänkte jag att hon nog spårade Flynn och inte klöven, men sen visade
hon finns matte att man inte ska tvivla på hunden, då hon flöjde spåret klockrent
där Flynn hade ringat. Så för att sammanfatta helgen, duktiga hundar och mindre
duktig matte. Nu ska vi öva några återgångs- och bloduppehållsvinklar till
innan det blir dags för Nashira att kliva in i öppen klassen.



Att tävla med glädje

Rallylydnad Posted on Wed, May 01, 2013 22:22:17

För mig ska det vara roligt att tävla, något som det
verkligen inte alltid har varit för mig då jag har brottas en del med mina
tävlingsnerver. På den tiden som jag mycket sparsamt tävlade med hästar så
kunde jag vara så nervös att jag kräktes. Därifrån har jag sen kämpat mig igenom
lite lydnadstävlingar med min schäfer, främst inofficiella sådan. På min och
Foxy första officiella lydnadtävling var jag så nervös att jag nollade fyra
moment.

Sen kom Vega in i mitt liv och vi började springa på utställningar,
sakta sakta började jag bli mindre nervösa när vi skulle in i ringen. Så för mig
är det är det stort steg nu när jag kan tävla i rallylydnad utan att svimma av
nervositet. Mina mål med rallylydnaden är att jag och min hund ska ha roligt,
att Vega ska få titeln RLD N och att vi ska kunna starta fortsättningsklassen
med godkänt resultat. Vega och jag har nu några tävlingar under bältet, två med
kvalificerande resultat och jag har lärt mig massor på vägen.

Idag åkte vi för att tävla på en dubbeltävling på Eskilstuna
hunddressyrklubb, förhoppningen var att vi skulle klara det sista
kvalificerande resultatet. Nu blev det inte riktigt så. Innan den första banan
så gick uppvärmningen sådär, jag fick inte riktigt med mig henne och hon kändes
inte så ärtig som jag vill ha henne. Med hjälp av en trevlig kvinna kunde jag
tagga henne med superbonus belöningar, nämligen att hälsa på folk. Med en
betydligt mer taggad hund äntrade vi banan. När vi börjar gå framåt så far hon
som skjuten ur en kanon fram emot domarna för att säga HEJ! Jag lyckades samla
upp henne igen och vi klarar en enkel slalom utan några större problem dock har
hon blivit lite mindre ärtig. Nu kommer vi till skylten som tidigare varit en
styrka, sitt-stå. Efter lite övertalning kommer ett sitt, men sen kommer ett
mycket snabbt läggande och från den positionen ville hon inte någonting. Efter
en mycket snabb överläggning inser jag inget gott kan komma av att vi
fortsätter, så jag väljer att bryta. Det gör att jag kan fiska upp en köttbulle
och utföra skylten korrekt och sen ge en dunderbelöningen. Lek och puss och sen
in i bilen för vila till eftermiddagens tävling och bana.

Eftermiddagens bana var som gjord för Vega, flera
tempoväxlingar till spring och det är något som alltid är positivt. Under
pausen funderar jag mycket över hur jag ska göra en bättre uppladdning inför
den här banan. Jag bestämde mig för att försöka göra uppladdningen mer
träningslik, detta gjorde jag genom att växelträna alla tre hundar och extra
mycket med Nashira. Resultatet blev att jag fick några riktigt fina pass med
baklängesgång med Nashira och att Vega taggade till ordentligt. Nu gick vi in
på banan med en härlig attityd och positiv känsla, det här skulle minsann gå
vägen. Lite yvigt men en helt okej start men sen kom det ena läggandet efter
det andra och snabba var de. Vid den tionde skylten stod jag inför valet att
göra ytterligare ett omtag eller bryta och superbelöna. Jag valde att
superbelöna. Vi sprang av banan till applåder och fick beröm av bland annat domaren
för hur fint vi kämpade och framför allt med vilken glädje vi kämpande.

Trots att resultaten uteblev är jag oerhört nöjd med den
dagen. Jag tävlade utan nerver och krav på perfektion, istället tävlade jag med
humor, glädje och sunt förnuft! Något som jag tror många flera skulle behöva
göra, för vad är egentligen det värsta som kan hända? Nu ska jag titta ut nya
tävlingar.

Bilden är från träningen i måndags. Fotograf: Anna Larsson, www.3vallare.se



Next »