Vesslan, Vesseltessel, Black beauty, Lilla hjärtat, Nashira
kärt barn har många namn sägs det. Idag fyller min lilla söta fem år. Idag är
det fem år sen mina kollegor släppte i väg mig tidigare från jobbet så att jag
kunde titta på de nyfödda valparna. Idag är det fem år sen Katarina höll upp
den lilla svarta med strumpan, pekade på svansansättningen och sa den här ska
du inte ta.

Min vän Anna skrev igår om vad man vill se tillbaka på (http://3vallare.se/?p=1169 ) när ens hund
är gammal och grå, Nashira är förvisso varken gammal eller grå men oj vilka
minnen vi har hunnit få.

Jag minns när jag såg henne den första gången, och hur söt
hon var med sin vita strumpa.

Jag minns när jag hämtade henne och kräktes på mig i bilen
samtidigt som de ringde från Strömsholm meddelade att det äntligen löst gåtan
med Vegas diffusa symptom (anaplasma). Det var då jag förstod att jag valt rätt
namn, Nashira betyder hon som kommer med goda nyheter.

Jag minns hur jag hissnade över hennes framfart i skogen som
valp och fascinerades över hennes kroppskontroll och förundrades över att hon
alltid hittade en vattenpöl att vila i.

Jag minns första gången hon såg en lure och hur hon höll
fast den med blicken trots att whippeten som jagade den sprang en helt annan
väg.

Jag minns hur hon stod så tålmodigt med alla nålarna när hon
fick akupunktur efter sin första skada.

Jag minns hur hon blev besatt av att jaga fåglar och jag
minns speciellt när hon hoppade och föll efter en sädesärla.

Jag minns hur hon på en tävling gjorde ett rejält diving
kill på luren och fick linan tre varv runt kroppen och jag minns skräcken och
hur jag och Lasse sprang för att få loss henne.

Jag minns hur det tog fyra år och till slut ett pilatesägg
för att kunna lära in ligg.

Jag minns alla extra varv vi fått springa i ringen för att
hon hellre har skuttat, hoppat, jagat och galopperat än travat, jag minns
framför allt den där gången hon fick trava fram och tillbaka fem gånger i bästa
tik innan domaren gav upp och placerade henne först i alla fall.

Jag minns hur en medtävlande kom fram efter att precis ha
missat certet till Vesslan och sa att han fick gåshud av se henne springa. Jag
kan inte annat än hålla med!

Jag minns hur hon spydde åt lillebror Iorek tills det att
han blev så stor att han började lyfta på benet.

Jag minns hur hon redan som liten hittade sin favorit
sovplats i sängen, alldeles bredvid mig och med huvudet i min svank.

Jag minns hur förtjust hon blev i min systers sambo första
gången hon såg honom och hur rädd hon blev för honom när han ställdes sig upp,
han var ju jättelång.

Jag minns hur hon som 12 veckors valp flög ut i poolen medan
Vega simmade.

Jag minns hur hon en gång hoppade upp till en främmande
bebis i sin barnvagn för att ge bebisen en puss och hur jag numera alltid
håller henne lite kort när vi går förbi en barnvagn.

Jag minns hur hon väldigt ofta tittar på mig sina mörka ögon
och undrar vad det är jag egentligen vill när vi tränar och vilken känsla jag får när jag lyckas förmedela vad det är jag vill.

Jag minns så mycket mer och jag minns framför allt hur otroligt
mycket jag älskar min lilla hund och hur mycket hon berikat mitt liv och det är
det jag vill minnas när hon är gammal och grå, allt annat spelar faktiskt ingen
roll. Nu ska vi under många år till skapa ännu fler minnen!